Fullbruksträning på Muskö 28-29 maj 2011
Jag har en KH Vorsteh tik på 3 år som jag är mycket nöjd med. Hon hade säkert varit än bättre om jag lagt ner mer träningstid och gått fler prov, men arbete o familj kräver sitt. Vi började med kurs i viltspår och har fortsatt med en del rena jaktkurser. Det går bra i rapphönsstubben och på ripfjället där det bjuds på fart och vidd, men så fort det blir till att vänta, i skåren på knipor eller inför apport i andvassarna, är det annat ljud i skällan. Hon är så full av förväntan, av viljan att prestera. Och då gnälls det, högt och ihållande. Och så förivrar hon sig för när det så ”äntligen” blir dags att apportera eller vad det kan vara, så är jycken så uppjagad att hon glömmer sig; vad skulle jag göra, var låg viltet, var det flera?
Jag anmälde oss till kursen i fullbruksträning på Muskö, inte med tanken att få stopp för gnället, utan för att kursen lägger vikt på allround träning. Och det är ju precis vad en Vorsteh är; allround, inte bäst på något, men bra på mycket. Redan från start fick vi lära oss hur viktigt det är att träna passivitet. Att hunden inte ska ha förväntningar så fort ett skott går. Att kunna sitta stilla och inte minst tyst på pass i väntan på apport kommando osv utan att förivra sig. Kursledaren menade att all jakthundsträning borde börja med att träna passivitet och att först därefter gå vidare med jaktträning och jag med min ringa erfarenhet är beredd att hålla med.
Under kursen fick vi flera träningstips på hur man kan träna
följsamhet och passivitet, förutom träning på de olika momenten
i ett fullbruksprov. Det var många intressanta diskussioner och
förslag kring lägerelden. Om nu Vorsteh rasen ska kunna
användas på såväl fågel- som på klövvilt, varför inte låta
anlagsprov/prov på klövvilt ingå i fullbruksprovet?
Dag 1 fick vår grupp först träna på viltspår. Endast några ml blod hade
använts på sträckan, att jämföra med de vanliga viltspårprov där det
kan gå åt decilitervis med blod (nog för att ett rådjur ska förblöda?).
Hundarna hade svårt, ovana som de var vid så svaga spår och de fick
verkligen koncentrera sig! Ett bra tips vi fick var att fästa en klöv vid
en stav och droppa blod på klöven, en spårstämplande vandringsstav!
Eftermiddagen ägnades åt följsamhet, att lära hunden gå fot med full
uppmärksamhet på föraren. Att kunna röra sig i markerna och få
hunden att följa tätt med små medel o utan att använda rösten.
Dag 2 bjöd på släpspår med för min hund okänt hårvilt, som hon först
vägrade, men efter lite träning gick det bättre. Man underströk hur
viktigt det är att träna mångsidigt, med olika typer av vilt och i olika
miljöer. Eftermiddagen ägnades åt vattenapport. Våta och med
devisen att ”En god apportör hämtar allt” styrde vi hemåt efter två
lärorika dagar.
Magnus Björnberg Fler bilder >>>>
